Laukko

Laukko ligger mellan fjärdarna Säijänselkä och Laukonselkä i sjön Pyhäjärvi, ca 20km sydväst om Tammerfors. Trakten är naturskön med en kuperande terräng. Generalen köpte Laukko frälsesäteri i september 1972. Vid sekelskiftet 1900 omfattade godset ca 8000 hektar jord. Senare uppskattas den ha varit ca 14000 hektar. Före Laukko köptes av "Generalen" ägdes den av familjen Törngren. Laukko gods tros ha uppstått i början av 1400-talet med lagmannen i Lempäälä Jakob Kurck. Laukko gård var sedan i över 300 år stamsäte för denna finländska adelssläkt. Det som idag finns kvar av boningshuset är en stor stenkällare , daterad till 1400-talet. Fynd från nyare utgrävningar vittnar om en kontinental livsstil. År 1704 ödelades gården av en brand.

Ett halvt år efter att "Generalen" hade köpt godset skrev han och hans hustru ett testamente i vilket man av Laukko och Tottijärvi allodialsäterier och under dem lydande 10 frälsehemmen i Vesilax socken, bildade ett fideikommiss. Och detta skulle tillfalla, vid "Generalens" död, hans son Friherre Herman Sigfrid Standertskjöld-Nordenstam. Då "Generalen" dog och fideikommissförfattningen vann laga kraft var Herman Sigfrid 32 år. År 1890 anmälde och styrkte Herman Sigfrid fideikommissförfattningen hos Kejserliga Senaten för Finland. Efter det förknippades namnet Standertskjöld-Nordenstam med Laukko gårds öden.

Laukko gård var precis som flera andra tavastländska egendomar ett utpräglat torpargods. På Laukko fanns år 1800 62 torp medan det år 1906 fanns ca 150 stycken.Vid sekelskiftet 1900 bestod arbetskraften på Laukko av 14 landbönder och 129 torpare. Med familjer bestod detta samhälle av över 800 personer. Av godsets 8000 hektar var 650 hektar åker och 850 hektar skog i eget bruk. 1250 hektar odlad mark, 2000 hektar ängsmark och 2500 hektar betesmark (skog) brukades med annan arbetskraft. Det vill säga torparna hade tre fjärdedelar av gårdens mark. Detta kom även att bli godsets fall.

Flera av landbönderna och torparna hade bott på sina ställen i flera generationer där tjänarna levt i symbios med ägarna. Det fanns inga skriftliga kontrakt, och då ägarna på 1890-talet ville införa sådana var det bara ett fåtal som hade undertecknat dem. Det är ingen överdrift att säga att landboende- och torplägenheterna var stora och välmående. Det var många landbönder och torpare som i sin tur också hade lejd arbetskraft. Det här ledde till att Laukkotorparna hade ett rykte om sig att vara förmögna. Och det var just den lejda arbetskraften av torparna som inledde den förödande strejken som störtade deras egna husbönder i fördärvet. På Laukko byttes inspektorerna och fogdarna ofta, och det var då den förre skogvaktaren August Wilhelm Vikström blev fogde och sedan arrendator som missnöjet och hatet växte bland godsets underlydande. Den 20 maj 1906 inleddes strejken och ganska snart blev det klart att strejken var mer politisk än att den gynnade de enskilda torparna. Strejken ledde till flera vräkningar och fängelsedomar för torparna. Och ”Laukko fallet” blev en högst politisk sak på Finland-nivån och för lantdagen då man inte ville att det som skedde på Laukko skulle spridas till andra gårdar.

Målet för klasshatet var baronen Herman Standertskjöld-Nordenstam, då 52 år. Detta tog både honom och familjen hårt, eftersom han inte befunnit sig på Laukko under hela tiden och dessutom visade han en vilja på att kompromissa. Laukko blev tabu inom släkten och inbördeskriget blev ett bittert skede i släktens liv. Då kriget bröd ut i januari 1918 tog den röda sidan över Laukko. Ägarna visste att de röda var på väg. Nattetid kom kusken och räddade Maurice Standertskjöld-Nordenstam, det var han som skötte godset. Hans familj hade redan evakuerats till Brändö. Då de vita styrkorna sedan närmade sig gården stack de röda hela gården i brand. Sammanlagt var det 30 byggnader som slukades av elden.

Inom släkten bevarades ca 5000 hektar i gårdens ägo tack vare fideikommisset. Laukko bebyggdes på nytt, men Herman Standertskjöld-Nordenstam stod i beråd att avveckla egendomen. Å 1923 sålde godsägaren egendomen till sina yngre söner, Gustaf Herman och Rolf, antagligen med stöd av att fideikommissinstitutionen var under upplösande. Efter Gustafs bortgång förvärvade Rolf återstoden av Laukko. 1929 sålde Rolf Laukko till kommersrådet Rafael Haarla i Tammerfors.